Fler kommuner bedömer att bostadsmarknaden är i balans
Varje år genomför Boverket sin bostadsmarknadsenkät (BME) där landets 290 kommuner får bedöma om det råder underskott, överskott eller balans på bostadsmarknaden. Ett underskott innebär att efterfrågan är större än utbudet, medan ett överskott betyder att det finns fler lediga bostäder än vad som efterfrågas. Balans definieras som att utbudet möter den efterfrågan som finns i kommunen. Det är lätt att tolka underskott eller överskott som något negativt – och balans som något positivt. Därför kan det framstå som att bostadsmarknaden har förbättrats när andelen kommuner som uppger balans har ökat från 12 procent 2017 till omkring 40 procent 2025. Men vad döljer sig egentligen bakom siffran?
Behov och efterfrågan av bostäder
För att förstå innebörden av ”balans på bostadsmarknaden” måste man skilja mellan behov och efterfrågan. Behov handlar om vad hushållen faktiskt behöver för att kunna leva i goda bostäder – exempelvis att bostaden är funktionell och anpassad till hushållets storlek, ekonomi och livssituation. Efterfrågan handlar om vad hushållen kan och vill efterfråga på marknaden givet priser och hyror. Fram till 2024 mätte frågan i BME båda dessa aspekter, men den har därefter ändrats för att enbart fånga efterfrågan. I dag betyder balans alltså att kommunen bedömer att de hushåll som kan och vill efterfråga en bostad också har möjlighet att få en. Samtidigt framhåller Boverket att begreppet är öppet för tolkning och bygger på kommunernas egna bedömningar. Hur resonerar då kommunerna?
Fem kommuner med balans på bostadsmarknaden
För att fördjupa förståelsen bad jag fem kommuner som i årets BME uppgett balans på bostadsmarknaden att utveckla sina bedömningar. En kommun beskrev balans som att det finns tillräckligt med bostäder för att tillgodose befolkningens behov, och grundade sin bedömning både på beräkningar och på samtal med aktörer på marknaden. En annan definierade balans som att antalet bostäder till rådande pris motsvarar efterfrågan till det priset, och pekade samtidigt på att stillestånd på marknaden och ökade vakanser i nyproduktion bidragit till bedömningen. En tredje betonade att olika typer av bostäder – storlekar, upplåtelseformer och lägen – behöver möta hushållens efterfrågan, och tog även hänsyn till förändringar i inflyttning till kommunen. Två kommuner lyfte vikten av att skilja mellan behov och efterfrågan, och framhöll att BME mäter det senare. Det innebär att de kan uppge balans trots att stora bostadsbehov kvarstår. En av dessa kommuner menade att det är olyckligt att frågan får så stort medialt genomslag, eftersom balans inte nödvändigtvis är positivt. När bedömningen utgår från betalningsförmåga faller de hushåll som saknar resurser utanför statistiken – trots att deras behov består. I praktiken kan en anledning till balans vara att fler människor inte längre har råd att efterfråga en bostad, eller att de inte uppfyller de krav som ställs av hyresvärdar.
Balans kan dölja obalans
Kommunernas resonemang visar att det är riskabelt – och i flera fall missvisande – att hävda att 40 procent av landets kommuner upplever balans på bostadsmarknaden. Bakom siffran döljer sig olika tolkningar och bedömningsgrunder, och balans kan lika gärna spegla ett välfungerande utbud som trögheter på marknaden eller en ökad andel hushåll med begränsad betalningsförmåga. ”Balans” kan därför fungera som en ridå som osynliggör underliggande strukturella problem. För att ge en rättvisande bild av bostadsmarknaden är det därför nödvändigt att gå längre än att konstatera balans eller obalans – och också väga in de bostadsbehov som inte tillgodoses på marknadens villkor men som ändå kräver politiska och praktiska åtgärder.
Vill du veta mer?
Kontakta oss om du har frågor om statistiken eller innehållet på sidan!