Rätten att bo i min bostad
Svensk bostadspolitik gynnar i dag den som äger sitt boende – medan hyresgästerna hamnar på efterkälken. Genom att dela min egen resa på bostadsmarknaden vill jag belysa varför det rådande idealet om att ”äga är bäst” bör ifrågasättas.
Trots att jag arbetar på Hyresgästföreningen bor jag inte i en hyresrätt. Jag äger inte heller min bostad, i juridisk mening, men däremot en rätt att bo i den – en bostadsrätt. Jag trivs förvisso: lägenheten är i min smak, området är charmigt och jag har vänner i närheten. Men det var aldrig min dröm att köpa en lägenhet. Om jag fick välja fritt hade jag hellre bott i en hyresrätt – med rimlig hyra, närmare stan och med några extra kvadratmeter. Jag inser förstås privilegiet i att kunna köpa en trygg bostad. Min väg in på bostadsmarknaden är dock ett exempel på den större skevhet som präglar systemet. Låt mig utveckla.
Sökandet efter en trygg bostad till rimlig kostnad
När jag flyttade till Stockholm för sex år sedan bodde jag kollektivt i en villa i Bromma med stor lummig trädgård – och jag hade gärna bott kvar där längre. Men när huset såldes kastades jag tillbaka in i en verklighet av korta andrahandskontrakt, utan tillräckliga köpoäng, kontakter eller kapital för att ta mig vidare. Oron för att stå utan bostad var ständigt närvarande, och jag var trött på att flytta runt. När lågkonjunkturen slog till och bostadspriserna sjönk såg jag min chans. Med hjälp av ett arv kunde jag köpa min etta i Stockholmsförorten Västertorp. Men som förstagångsköpare i ett tufft ränteläge blev boendekostnaden högre än någonsin. Visst, en del går till amortering och räntekostnaden minskar över tid. Och ja – ränteavdraget har lindrat bördan. Men just där blir det tydligt: politiken är riggad för att stötta ägande.
Politiken som stöttar det ägda boendet
Sedan 1990-talet har staten dragit sig tillbaka från en aktiv bostadspolitik, och det stöd som finns riktas främst till ägt boende. Regeringen driver en tydlig linje för ökat småhusbyggande, med hänvisning till att ”sju av tio svenskar vill bo i småhus”. År 2024 gick också tre fjärdedelar av statens totala bostadssubventioner – drygt 60 miljarder kronor – till bostadsägare via ränte- och ROT-avdrag. När räntorna stiger ökar statens kostnader för ränteavdrag automatiskt. Höjningar av bostadsbidrag eller bostadstillägg är däremot beroende av aktiva politiska beslut, och det samlade stödet till hyreshushåll har därför inte ökat i samma takt. Konsekvensen är att klyftan mellan ägt och hyrt boende fördjupas. Hyresgästernas främsta skydd mot snabba kostnadsökningar är i stället förhandlingssystemet, som begränsar hyreshöjningar – men dagens politik innebär ändå att hyresgästerna halkar efter.
Behov av förändring
Jag lever i dag som politiken vill – som bostads(rätts)ägare. Men jag efterfrågar en annan riktning. Inte bara för att jag själv gärna hade bott i en hyresrätt, utan för att jag är övertygad om att bostadspolitiken måste gynna fler än de som redan har kapital. Alla kan inte – och vill inte – äga en villa i Bromma med stor lummig trädgård. Alla har inte råd. Och alla drömmer inte om det. Själv lockas jag mer av att bo nära människor med olika bakgrunder, i en stad som är levande och blandad. Det är något som hyresrätten möjliggör. Därför behövs en bostadspolitik som tar ansvar för fler upplåtelseformer och fler drömmar. Hyresrätten – och hyresgästen – måste få en starkare plats, för att bostadsmarknaden ska vara till för alla.
Vill du veta mer?
Kontakta oss om du har frågor om statistiken eller innehållet på sidan!